Ja, det är nog en fråga jag tänkt mycket på sen jag flyttade ner till Skåne. På något vis känns det så overkligt, att jag, Louise, har flyttat 72 mil enkel resa för att ta ett steg i rätt riktning mot min dröm. Att få andas och leva häst tjugofyra timmar per dygn är en fantastisk bubbla att leva i och jag kan inte tänka mig något annat jobb än att få arbeta med våra fyrbenta individer. 

 

Det finns nog så många där ute som vill så mycket i sitt liv, som vill förverkliga sin dröm men som inte riktigt vågar ta det första steget mot drömmen. Jag trodde inte för ett år sedan att jag nu, ett år senare skulle sitta på tåget påväg ner till Skåne igen efter ett snabbt besök hemma i Dalarna. Jag hade inte ens någon riktigt bild utav vad jag ville göra, jag visste bara att jag ville jobba med hästar, på något vis.

Efter en lång helg på Göteborg horseshow var jag full proppad av motivation och jag satt mig ner och började kika på unghästutbildningen på Flyinge, vad som krävdes för att gå utbildningen. Insåg efter en kort tids läsning att jag var behörig till utbildningen och då började tankarna sväva iväg. Jag var dock inte helt övertygad på att söka själv, men efter en massa peppande ord från tränare, vänner och familj så satt jag mig ner och började skriva på mitt personliga brev. Tre dagar senare var alla papper,betyg och allt vad som nu krävdes iväg skickade. 

Den sista April inkom det ett mail från YH, där det stod i innehållet att jag var varmt välkommen på ett antagningsprov i Flyinge den 1 Juni. Antagningsprovet var under en dag och sedan var det bara till att åka hem och invänta svar.

Studentdagen i all ära, på eftermiddagen efter min studentmiddag fick jag beskedet, att jag var antagen till utbildningen. Till en början var det så mycket blandade känslor, blev osäker, men det kanske inte är så konstigt när antagningen innebar en flytt, min första flytt, 72 mil neråt i landet. Tackade ja när jag var säker på mitt beslut, och det är inget jag ångrat en enda sekund. 

Jag är så tacksam för den här chansen, jag har fått fantastiska vänner och får andas och leva häst tjugofyra timmar om dygnet, precis som jag ville. 

 

Så det jag vill säga lite med det här inlägget är att våga ta steget. Även fast det känns läskigt, så ta hellre chansen än att behöva känna ånger över att "det kanske skulle blivit bra".